hmmm...

Att se saker för vad de är här i världen är lättare sagt än gjort. Det finns ofta två eller tre sanningar om det involverar två personer. Är det flera personer är det givetvis fler.
Det är sanningen från ena partnern, från den andra och själva sanningen det som egentligen har hänt. Den sanningen kan ingen riktigt veta. Man kan försöka komma så nära den så mycket som möjligt dock. Detta har ingenting egentligen att göra med vad jag skriver om, och jag har ingen riktig poäng med det heller, jag filosoferar bara.
Just nu sitter jag på tåget och av någon anledning känner jag en ilska, och svek gentemot mig, vare sig detta är berättigat eller inte är det så jag känner. Det är en härlig kliché att säga; man kan inte rå för vad man känner. Det är så sant som det är sagt. Att sedan komma i bukt med varför man känner som man gör och i sin tur reda ut det är en gåta för sig. Det är väldigt lätt att tänka tillbaka och peka ut saker man hade gjort annorlunda. Nu pratar jag om alla slags känslor, lycka, sorg, att älska någon, att hata någon, känna sig sviken eller känns sig bäst i världen. Vi är trots allt bara människor men om man kunde lära sig själv att försöka leva på lyckoruset så länge som det bara är möjligt, och minimera känslan av sorg har man nog vuxit mycket som människa. Många personer har svårt för detta och lever på de båda extremerna, jag är en utav dessa. När jag är glad är jag oerhört glad och lycklig, de minsta sakerna kan göra mig ännu mer glad och hela min tillvaro förändras. Men på samma sätt kan jag må väldigt dåligt när något illa inträffar. Men väl där kan jag gå och grubbla över saker och ting, och inget känns lika meningsfullt. Jag har dock turen med mig, att mina stunder som ag mår dåligt är korta men intensiva. Jag är för det mesta glad och lycklig. Men när jag är nere påverkar det hela mig och min tillvaro och småsaker blir jag förbannad över. Dock varar denna känsla inte alltför länge och där kan jag väl skatta mig lycklig. Kommer att tänka på en sak som min kapten sa till oss som pluton en gång under min tid i lumpen. ”Det är inte synd om er, inte synd om en enda av er, synd är det om människor som lever i krig, som ser sina föräldrar bli mördade eller sina barn våldtagna” Där satt vi på gräsplätten, efter ha marscherat med packning en mil, inte ätit något på hela dan förutom lite kex, och tyckte synd om oss. Gud vad synd det var om oss och vi tyckte Kapten bara svamlade, men inte långt efter hans ord hade kommit ut ur hans mun, tog jag dessa orden till mig och förstod hans frustration över oss gnälliga 20-åringar som hade ont i fötterna och var hungriga. Gång på gång har dessa orden och det där unika tillfället slagit mig varje gång jag tyckt det är synd om mig. Gång på gång har jag i min blogg skrivit att vi ska ta vara på tiden och leva livet fullt ut. Gång på gång har jag funnit mig i situationer där jag tyckt att allt är åt skogen. Gång på gång har dessa ord väckt mig ur mitt ide.
Och gång på gång har jag insett vilket underbart liv jag lever…